Tryckfrihetsförordningen i Sverige antogs som grundlag 1949 och kompletterades 1992 med yttrandefrihetsgrundlagen. Att dessa bestämmelser ingår i våra grundlagar innebär att det är svårt att förändra dem, de är djupt rotade i vårt system. Borde det då inte också innebära att de svenska medierna får publicera i princip vad som helst? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Hänsyn måste också tas i det som publiceras men vart dras gränser? Vem har rätt att bestämma vad som är okej att publicera och vid vilket tillfälle? Och vilken information är egentligen intressant för allmänheten?
Sociologen Èmile Durkheim menar att brott är en nödvändighet för samhället och dess struktur. Han menar att brott som begås svetsar samman den ”duktiga delen” av befolkningen, de som inte begår några brott. Tillsammans kan de peka på och förfasas över alla hemskheter som begås och själva gå med huvudet högt eftersom att de själva är goda medborgare. Detta skulle i allra högsta grad vara ett motiv till att låta media publicera vad de vill, till och med de allra smaskigaste detaljerna i nyheter för då skulle vi alla kunna gå till jobbet efter att ha läst morgontidningen och sammansvetsas med våra arbetskamrater som minsann också är hederliga människor. Men i Sverige fungerar det inte riktigt så. Här finns nämligen pressetiska regler som styr och vägleder radio, TV och tidningar i vad som bör, och inte bör, publiceras. Bland annat föreskrivs försiktighet vid publicering av namn, avslöjande bilder och korrekthet i den publicerade nyheten.
Programmet ”Medierna” i p1 diskuterade den 31 januari 2009 ett känsligt fall som väckte stor uppmärksamhet. En homosexuell man blev mördad och de misstänkta var troende muslimer och olika medier valde att publicera olika mycket. Vad är relevant i ett sådant här fall? Till exempel valde tidningen QX att skriva om de misstänktas religion med motivationen att visa hur homosexuella på olika sätt förtrycks i samhället. Även aftonbladet valde att publicera mer än många andra medier genom att skriva namn på de misstänkta. Aftonbladet uppgav att de misstänkta tidigare drivit en religiös blogg och att informationen ändå skulle ha kommit ut för eller senare. Personligen tycker jag att det är en väldigt komplex fråga. På ett sätt tycker jag absolut att nyheten om att ett hatbrott har begåtts är relevant för allmänheten, men kanske borde man vänta med att publicera detta tills uppgiften har blivit bekräftad och inte gå händelsen i förväg. Ytterligare en aspekt är att just islam ofta nämns i samband med nyheter. Jag tror nästan aldrig att jag har läst att ”en kristen vit man” har begått ett brott. Däremot hör och läser jag ofta ”med utländsk bakgrund” eller ”muslim/islam” och därför har dessa begrepp också fått en oerhört negativ klang i media. Islam är långt ifrån den enda religion som motsätter sig homosexualitet och frågan är ifall nyheten blivit lika uppmärksammad om de misstänkta istället varit radikalt kristna?
Programmet tar upp ytterligare en intressant aspekt. Att bloggarna har börjat ta allt större del i media leder till en problematik eftersom att många bloggare inte tar hänsyn till de pressetiska reglerna. Kan det komma att leda till att även tidningar kommer att trissas till att publicera mer än tidigare för att inte bli misstänkta för mörkning av nyheter. Likadant kan man undra vad det får för konsekvenser när stora bloggare skriver, helt utan grund, att de sitter inne med sanningen?
Att tidningar vill sälja så många lösnummer som möjligt och att ett nyhetsprogram vill ha så mycket tv-tittare som möjligt är inget konstigt. Däremot finner jag det motsägelsefullt att medier kan komma fram till så många olika beslut, till exempel som i fallet ovan då många tidningar väntade länge med att publicera de hypotetiska misstankarna om hatbrott. Även om de pressetiska reglerna inte är bindande, borde de kanske vara tydligare just för att dessa situationer inte ska uppstå. Jag undrar också vad det är som gör att den tidning som sitter inne på mest information också ofta kan vara den tidning som säljer mest? Hade Èmile Durkheim rätt i sin teori om att brott i samhället binder samman den stora massan i befolkningen? Med tanke på alla de brottsanknutna tv-program, tidningsartiklar och liknande som finns idag är det kanske helt enkelt så att vi faktiskt mår bra av att peka på andras elände.
