Blogginlägg D: Elements of journalism.

”The answer, historians and sociologists have concluded, is that news satisfies a basic human impuls. People have an intrinsic need-an instinct-to know what is occurring beyond their direct experience. Being aware of events we cannot see for ourselves engenders a sense of security, control, and confidence. One writer has called it “a hunger for awareness”” skriver Kovcach och Rosensteil i “The elements of journalism”.  Att få reda på vad som händer omkring oss skulle alltså vara något slags grundläggande behov hos oss människor. I en tid då media frändras kan man därför fråga sig hur detta behov påverkas.  Suger vi in all information vi får från de sociala medierna utan att ifrågasätta dess relevans och vilken sanning som ligger i den? Denna nya typ av media har inte alls samma krav på sig som gammelmedia att kunna redovisa för grunden i det de informerar om. Jag tror att ”den vanliga människan” lätt kan glömma bort detta då man växlar mellan nya och gamla medier. Likadant tror jag att detta faktum kommer tvinga gammelmedia att börja skriva mer avslöjande än vad som tidigare gjorts. Hur ska de annars kunna konkurera med de nya sociala medierna?

Ett väldigt aktuellt ämne som diskuterats hela denna vår har varit upproren som skett i Nordafrika. De nya medierna spelade en stor roll för att möjliggöra dessa protester då information spreds vi bloggar, facebook och twitter. Denna information sammanförde folken i det gemensamma intresset att förändra sina länder. I ”The elements of journalism” beskrivs hur det polska folket på 80-talet också använde media för att protestera mot regimen. Då handlade det om att bojkotta regeringens nyhetssändningar och att rikta tv-apparaterna rakt ut genom fönstret för att demonstrativs visa att man inte litade till media. Detta visar att media, både nya och traditionella typer, har och alltid kommer att användas av människor för att protestera mot den värld vi lever i. Jag tror därför det är viktigt att vi börjar ställa större krav på de sociala medierna på vad de skriver om och på vilket sätt de skriver, annars är det lätt att medias slagkraft försvinner. Likadant kanske den på ett seriöst sätt längre kan agera kanal mellan folket och den politiska regim som landet har, och vilken chans har då folket att påverka sin situation?

I januari 2009 skrev Pontus Shcultz i sin blogg på Va.se ett inlägg om skandalen om att Liza Marklund inte berättat sanningen då hon skrev sin bok ”Gömda” . En vän till honom hade påstått att författaren var som kungen – för omtyckt av folket för att medierna inte skulle tjäna på att berätta sanningen. Pontus menar att det var först då bloggarna började skriva om händelsen som också gammelmedia tog up händelsen. Shcultz påstående visar 2 saker. För det första ska medierna skriva för folket, inte för sin egen skull. Medier får inte heller var för hårt knutna till maktorganisationer eller till högt uppsatta personer i samhället. Samma påståenden förs fram i ”The elements of journalism”. Till exempel skriver författarna att även om medborgarna är kunder till tidningen, ska de inte bli lockade att köpa tidningen av fel anledningar. Journalister ska istället bygga upp en relation med sin publik genom att vara professionella, sina värderingar, omdömen, sin auktoritet och sin hängivenhet till samhället.  Detta är självklart viktigt för att människor ska kunna lita till medierna, men situationen problematiseras ju även av att tidningar idag måste sälja lösnummer för att kunna konkurera med konkurrenterna. 

”The elements of journalism” beskriver också hur Arthur Sulberger, publicist på the times, anställde William Safire som tidigare jobbat med att skriva tal till president Nixon. Safire fick väldigt svårt att komma in i branschen och bland medarbetarna på tidningen och dels berodde detta på att han varit för nära knuten till makten. Pontus Schultz skriver om samma problematik i sitt blogginlägg. Han påstår att gammelmedierna måste förändras, de har ett för inrutat system som är för tätt bundet till vissa maktorgan.  Schultz kan ha rätt i det han säger, men jag tycker det är viktigt att understryka att bara för att det är en ny typ av media, finns det inget som säger att inte även den är knuten till ett maktorgan. Bloggen ”Blondinbella” är en av Sveriges största bloggar och den är omskriven i alla olika typer av media. Författaren till bloggen är Isabella Löwengrip och hon har flera gånger berättat om sitt engagemang i Moderata ungdomsförbundet. Löwnegrip har en ung publik och när hon på ett färgat sätt beskriver den politiska situationen i Sverige är frågan hur stor inverkan hon har på sina läsare? Ungdomar som tidigare inte varit insatta i politiken kan lätt få Löwengrips bild av politiken och förlorar då sin chans till att objektivt ta ställning då de ska rösta för första gången.

Gammelmedierna står idag inför ett problem – de måste förändras för att kunna hänga med de nya sociala medierna. Många gammelmedier har också gjort blandat in nya typer av medier i sin journalistik. Först lanserade tidningarna sina internetversioner och idag använder sig många medier både av bloggare och av andra sociala medier som till exempel twitter. Det är en intressant utveckling men också en utveckling som måste gå rätt till för att medierna ska behålla sin trovärdighet och sin ställning hos folket.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

”El choco; svensken i Bolivias mest ökända fängelse” handlar om Jonas som på rund av ekonomiska problem beger sig till Bolivia för att smuggla hem kokain. Under sin tid i Sydamerika träffar Jonas Deysi och hon kommer sedan att bli både hans stora stöd när han åker fast i tullen för smuggling och senare även hans fru. Förutom att man får följa Jonas under hans vistelse i ett av Bolivias mest fruktade fängelser, San Pedro, tar författaren Markus Kutteman även upp hela den komplicerade politiska situation som landet befinner sig. Ena stunden förfasas man som läsare över de gangsters som köper sig makt i fängelset och de dåd som de utför och i nästa uppstår frågetecken om USA:s roll i den omfattande droghandel som försiggår i landet. Det är just detta som jag tycker gör boken så otroligt läsvärd. Att lära känna Jonas genom allt som berättas om honom och den fruktansvärt hotfulla situation han befinner sig skapar medlidande och en förståelse om att även drogsmugglare är vanliga människor. Det var också intressant att se vilken maktlöshet Jonas försattes i då svenska myndigheter knappt agerade överhuvudtaget för att hjälpa honom. Boken ger på så vis en helhetssyn av problemet. Det är inte bara Jonas situation som problematiseras utan även hur vi i väst påverkar droghandeln och hur den ingrodda korruptionen i Bolivia faktiskt är ofrånkomlig landet.

Katarina Wennstam har skrivit två böcker om samhällets syn på våldtäkt; ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. I den förstnämnda beskrivs många fruktansvärda våldtäktsfall som är detaljerat beskrivna och vissa av dem har jag svårt att läsa just för att de beskriver den grymmaste grymheten. I boken skriver Wennstam också om det hon kallar ”den andra våldtäkten” och hon syftar då på hur våldtagna tjejer blir behandlade av det svenska rättsväsendet där tjejen ofta ställs till svars för vad hon brukar bära för kläder och vilka sexuella vanor hon har.

I ”En riktig våldtäktsman” koncentreras ämnet istället till dem som begår brotten, våldtäktsmännen. Samhället har en inpräntad syn på hur en våldtäktsman är och ser ut och det är också därför det finns en viss syn på vad en våldtäkt faktiskt är. Är det våldtäkt om tjejen varit med på det ifrån början och sedan ändrat sig eller om det var hon som utmanat killen och flirtat med honom en hel kväll? Ett intressant kapitel i boken utspelar sig på ett behandlingshem för unga våldtäktsmän. Killarna är i övre tonåren och det är bara den kille som suttit på behandlingshemmet längst som erkänner att det han gjort är våldtäkt. De andra anser istället att problemet kunde ha lösts utan en polisanmälan och innan de kom till hemmet hade de alla frågat sig varför de skulle bli inlåsta med perversa och grymma våldtäktsmän eftersom att de inte själva var någon ”våldtäktsman”.

Skillnaden mellan Lutteman och Wennstams böcker är stor. ”El choco” är väldigt skönlitterärt skriven och jag tänker ibland inte ens på att det är en sann historia. Självklart ger boken en stor insyn i den korrupta värld som alla bolivianer lever i, men det är Jonas historia som sätts i fokus. Att skriva boken på det sättet är smart gjort eftersom att det skapar sympati för Jonas och man vill veta hur hans historia ska sluta. Om boken istället hade varit en ren facklitterär bok om Bolivia och droghandeln hade den kanske inte alls känts lika intressant att läsa.

Wennstams böcker hoppar istället mellan författarens tankar, intervjuer och olika domar och jag skulle kalla dessa böcker för litterär journalistik. De känns väldigt raka och ärliga och eftersom att det finns utdrag ur särskilda fall, går det också att kolla upp allt det som författaren skriver om. Genom att många våldtäktsfall beskrivs ingående får dock även dessa böcker en slags personlig prägel och fallen känns därför mer äkta. Jag hoppas också att detta ger den effekt som jag tror att författaren är ute efter, att det skapar en slags opinion mot våldtäkter och att människor i allmänhet ändrar sig i sin syn på våldtäkt. Det är mannen som ska skuldbeläggas, inte kvinnan.

Personligen gillar jag new journalism på grund av att den ofta lyckas fånga mitt intresse för ämnen som jag tidigare kanske knappt känt till. Just på grund av den lite mer personliga känslan som denna typ av journalistik ger, får ämnet som tas upp ett större djup. Dock tycker jag det är viktigt att författaren skiljer på vad som är fiktion och vad som är fakta. Självklart behöver författaren ibland överdriva eller ändra om en situation för att den ska bli läsvänlig men man borde därför också vara försiktig med att kalla en historia för sann om den i grund och botten inte alls reflekterar den verkliga situationen. Om man inte klargör att merparten i boken är påhittad kan situationen lätt börja likna den som Lisa Marklunds bok ”Gömda” hamnade i. Där bildades två läger med en sida som stod på mannens sida och en annan som valde att fortsätta tro på berättelsen. Problemet med detta är att det ursprungliga ämnet i ”Gömda”, mäns våld mot kvinnor, lätt glöms bort i debatten och då kan boken förlora sitt syfte.

Blogginlägg B: Pressetik i media

Tryckfrihetsförordningen i Sverige antogs som grundlag 1949 och kompletterades 1992 med yttrandefrihetsgrundlagen. Att dessa bestämmelser ingår i våra grundlagar innebär att det är svårt att förändra dem, de är djupt rotade i vårt system. Borde det då inte också innebära att de svenska medierna får publicera i princip vad som helst? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Hänsyn måste också tas i det som publiceras men vart dras gränser? Vem har rätt att bestämma vad som är okej att publicera och vid vilket tillfälle? Och vilken information är egentligen intressant för allmänheten? 

Sociologen Èmile Durkheim menar att brott är en nödvändighet för samhället och dess struktur. Han menar att brott som begås svetsar samman den ”duktiga delen” av befolkningen, de som inte begår några brott. Tillsammans kan de peka på och förfasas över alla hemskheter som begås och själva gå med huvudet högt eftersom att de själva är goda medborgare. Detta skulle i allra högsta grad vara ett motiv till att låta media publicera vad de vill, till och med de allra smaskigaste detaljerna i nyheter för då skulle vi alla kunna gå till jobbet efter att ha läst morgontidningen och sammansvetsas med våra arbetskamrater som minsann också är hederliga människor. Men i Sverige fungerar det inte riktigt så. Här finns nämligen pressetiska regler som styr och vägleder radio, TV och tidningar i vad som bör, och inte bör, publiceras. Bland annat föreskrivs försiktighet vid publicering av namn, avslöjande bilder och korrekthet i den publicerade nyheten.

Programmet ”Medierna” i p1 diskuterade den 31 januari 2009 ett känsligt fall som väckte stor uppmärksamhet. En homosexuell man blev mördad och de misstänkta var troende muslimer och olika medier valde att publicera olika mycket. Vad är relevant i ett sådant här fall? Till exempel valde tidningen QX att skriva om de misstänktas religion med motivationen att visa hur homosexuella på olika sätt förtrycks i samhället. Även aftonbladet valde att publicera mer än många andra medier genom att skriva namn på de misstänkta. Aftonbladet uppgav att de misstänkta tidigare drivit en religiös blogg och att informationen ändå skulle ha kommit ut för eller senare. Personligen tycker jag att det är en väldigt komplex fråga. På ett sätt tycker jag absolut att nyheten om att ett hatbrott har begåtts är relevant för allmänheten, men kanske borde man vänta med att publicera detta tills uppgiften har blivit bekräftad och inte gå händelsen i förväg. Ytterligare en aspekt är att just islam ofta nämns i samband med nyheter. Jag tror nästan aldrig att jag har läst att ”en kristen vit man” har begått ett brott. Däremot hör och läser jag ofta ”med utländsk bakgrund” eller ”muslim/islam” och därför har dessa begrepp också fått en oerhört negativ klang i media. Islam är långt ifrån den enda religion som motsätter sig homosexualitet och frågan är ifall nyheten blivit lika uppmärksammad om de misstänkta istället varit radikalt kristna?

Programmet tar upp ytterligare en intressant aspekt. Att bloggarna har börjat ta allt större del i media leder till en problematik eftersom att många bloggare inte tar hänsyn till de pressetiska reglerna. Kan det komma att leda till att även tidningar kommer att trissas till att publicera mer än tidigare för att inte bli misstänkta för mörkning av nyheter. Likadant kan man undra vad det får för konsekvenser när stora bloggare skriver, helt utan grund, att de sitter inne med sanningen?

Att tidningar vill sälja så många lösnummer som möjligt och att ett nyhetsprogram vill ha så mycket tv-tittare som möjligt är inget konstigt. Däremot finner jag det motsägelsefullt att medier kan komma fram till så många olika beslut, till exempel som i fallet ovan då många tidningar väntade länge med att publicera de hypotetiska misstankarna om hatbrott. Även om de pressetiska reglerna inte är bindande, borde de kanske vara tydligare just för att dessa situationer inte ska uppstå. Jag undrar också vad det är som gör att den tidning som sitter inne på mest information också ofta kan vara den tidning som säljer mest? Hade Èmile Durkheim rätt i sin teori om att brott i samhället binder samman den stora massan i befolkningen? Med tanke på alla de brottsanknutna tv-program, tidningsartiklar och liknande som finns idag är det kanske helt enkelt så att vi faktiskt mår bra av att peka på andras elände.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

I flera veckor har det debatterats om huruvida Peter Forsberg gör rätt eller fel i att göra comeback i NHL. I tisdags morgon kom sedan chockbeskedet om att ”Foppa” lägger skridskorna på hyllan. Knappt ett öga var torrt då tv:n visade bilder av en snyftande Forsberg som fick kämpa för att kunna meddela sitt beslut. Morgon-tv på både SVT och tv 4 la ner mycket tid på att både informera om händelsen samt att diskutera ifall beslutet var bra eller dåligt. Även om hyllningarna till hockeyspelaren har duggat tätt finns det dem som öppet valt att kritisera Forsbergs val i sin karriär. Hockeylegenden Börje Salming sa till Aftonbladet att han inte kan förstå Foppas val att hålla i så här länge. Salming konstaterade misslyckandet i att Foppa endast spelat två matcher efter flera års kämpande av rehabilitering.

-          Har han slutat nu? Jag tycker det är löjligt. Han har hållit på i fem år.

Länge har vi dagligen fått följa konfliktvågen i Mellanöstern som rört sig till flera olika länder, bland annat Egypten. Nyhetsinslagen har handlat om folkens vilja att förändra sin situation och hur de använt nya medier som till exempel facebook för att organisera sig. Vi har också fått information om ledare som vägrat ge upp och hotat om att slå tillbaka på protestanterna. Nyhetstemat tog dock en ny vändning i mitten av veckan. Journalisten Lara Logan blev brutalt våldtagen på Tahrirtorget mitt i Kairo där hon skulle rapportera om folkets firande av Mubaraks avgång. Detta är bara en av alla attacker som riktats mot journalister under protesterna i Egypten.

Att en hockeyspelares pensionering kan väcka så mycket åsikter och känslor kan tyckas löjligt. Likadant kan man fråga sig varför denna nyhet kan tillåtas få ta så stor plats i media, i medier som inte ens är rent sportodlade. Självklart kan detta till stor del bero på att det är en framstående, svensk idrottsstjärna som är populär hos det svenska folket. För många är Forsberg en stor förebild och en person som man stolt kopplar till Sverige och ”det svenska”. Det finns ytterligare teorier om varför vissa nyheter får större plats än andra i media. Håkan Hvitfelt är medieforska och har en teori om varför USA-relaterade nyheter ofta får stor plats i media, särskilt i morgonnyheter. Han menar att på grund av tidsskillnaden blir det som händer i USA perfekt att fylla morgonnyheterna med eftersom att nätterna i Sverige är ganska händelselösa. 

Håkan Hvitfelt har utvecklat sina teorier om nyhetsvärdering med hjälp av några olika steg som han anser ökar chansen för att en nyhet ska få stor plats i media. De olika plusfaktorer han nämner är;

-          Politik, ekonomi samt brott och olyckor

-          Om det geografiska och kulturella avståndet är kort till händelsen och förhållandena är sensationella eller överraskande

-          Handlar om enskilda elitpersoner

-          Nyheten ska beskrivas enkelt men vara viktig och relevant

-          Den ska utspela sig under kort tid men som en del av ett tema

-          Negativa inslag finns i nyheten

-          Elitpersoner är källor till nyheten

Många av dessa olika faktorer passar väl in både på nyheten om Peter Forsberg och Lara Logan. De är båda elitpersoner och det kulturella avståndet till dem känns relativt litet, dels på grund av att den ena är svensk och i alla fall halva svenska befolkningen kan relatera till Logan på grund av att hon är kvinna. Att en journalist utsätts för sexuellt våld i en värld som brinner av politisk förändring visar både på brott och politisk instabilitet. I detta fall är nyheten också en del av ett större sammanhang.

Hur konflikterna i Mellansöstern kommer att utvecklas är det ingen som säkert kan veta. Att journalister ska kunna rapportera om händelserna utan att riskera att bli utsatta för våld är dock en förutsättning för att världen ska få insikt i dessa komplicerade konflikter. Rapporteringen är också något som borde vara positivt för de utsatta folken i dessa länder snarare än något som ger världen en dålig och felaktig bild av människorna där. Att journalister kan jobba utan att vara hotade är ju också ett villkor för att vi ska kunna fylla våra medier av verklig och viktig information istället för att prata överdrivet mycket om en idrottsstjärna som inte gjort något mer än att sluta spela hockey.