”El choco; svensken i Bolivias mest ökända fängelse” handlar om Jonas som på rund av ekonomiska problem beger sig till Bolivia för att smuggla hem kokain. Under sin tid i Sydamerika träffar Jonas Deysi och hon kommer sedan att bli både hans stora stöd när han åker fast i tullen för smuggling och senare även hans fru. Förutom att man får följa Jonas under hans vistelse i ett av Bolivias mest fruktade fängelser, San Pedro, tar författaren Markus Kutteman även upp hela den komplicerade politiska situation som landet befinner sig. Ena stunden förfasas man som läsare över de gangsters som köper sig makt i fängelset och de dåd som de utför och i nästa uppstår frågetecken om USA:s roll i den omfattande droghandel som försiggår i landet. Det är just detta som jag tycker gör boken så otroligt läsvärd. Att lära känna Jonas genom allt som berättas om honom och den fruktansvärt hotfulla situation han befinner sig skapar medlidande och en förståelse om att även drogsmugglare är vanliga människor. Det var också intressant att se vilken maktlöshet Jonas försattes i då svenska myndigheter knappt agerade överhuvudtaget för att hjälpa honom. Boken ger på så vis en helhetssyn av problemet. Det är inte bara Jonas situation som problematiseras utan även hur vi i väst påverkar droghandeln och hur den ingrodda korruptionen i Bolivia faktiskt är ofrånkomlig landet.
Katarina Wennstam har skrivit två böcker om samhällets syn på våldtäkt; ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. I den förstnämnda beskrivs många fruktansvärda våldtäktsfall som är detaljerat beskrivna och vissa av dem har jag svårt att läsa just för att de beskriver den grymmaste grymheten. I boken skriver Wennstam också om det hon kallar ”den andra våldtäkten” och hon syftar då på hur våldtagna tjejer blir behandlade av det svenska rättsväsendet där tjejen ofta ställs till svars för vad hon brukar bära för kläder och vilka sexuella vanor hon har.
I ”En riktig våldtäktsman” koncentreras ämnet istället till dem som begår brotten, våldtäktsmännen. Samhället har en inpräntad syn på hur en våldtäktsman är och ser ut och det är också därför det finns en viss syn på vad en våldtäkt faktiskt är. Är det våldtäkt om tjejen varit med på det ifrån början och sedan ändrat sig eller om det var hon som utmanat killen och flirtat med honom en hel kväll? Ett intressant kapitel i boken utspelar sig på ett behandlingshem för unga våldtäktsmän. Killarna är i övre tonåren och det är bara den kille som suttit på behandlingshemmet längst som erkänner att det han gjort är våldtäkt. De andra anser istället att problemet kunde ha lösts utan en polisanmälan och innan de kom till hemmet hade de alla frågat sig varför de skulle bli inlåsta med perversa och grymma våldtäktsmän eftersom att de inte själva var någon ”våldtäktsman”.
Skillnaden mellan Lutteman och Wennstams böcker är stor. ”El choco” är väldigt skönlitterärt skriven och jag tänker ibland inte ens på att det är en sann historia. Självklart ger boken en stor insyn i den korrupta värld som alla bolivianer lever i, men det är Jonas historia som sätts i fokus. Att skriva boken på det sättet är smart gjort eftersom att det skapar sympati för Jonas och man vill veta hur hans historia ska sluta. Om boken istället hade varit en ren facklitterär bok om Bolivia och droghandeln hade den kanske inte alls känts lika intressant att läsa.
Wennstams böcker hoppar istället mellan författarens tankar, intervjuer och olika domar och jag skulle kalla dessa böcker för litterär journalistik. De känns väldigt raka och ärliga och eftersom att det finns utdrag ur särskilda fall, går det också att kolla upp allt det som författaren skriver om. Genom att många våldtäktsfall beskrivs ingående får dock även dessa böcker en slags personlig prägel och fallen känns därför mer äkta. Jag hoppas också att detta ger den effekt som jag tror att författaren är ute efter, att det skapar en slags opinion mot våldtäkter och att människor i allmänhet ändrar sig i sin syn på våldtäkt. Det är mannen som ska skuldbeläggas, inte kvinnan.
Personligen gillar jag new journalism på grund av att den ofta lyckas fånga mitt intresse för ämnen som jag tidigare kanske knappt känt till. Just på grund av den lite mer personliga känslan som denna typ av journalistik ger, får ämnet som tas upp ett större djup. Dock tycker jag det är viktigt att författaren skiljer på vad som är fiktion och vad som är fakta. Självklart behöver författaren ibland överdriva eller ändra om en situation för att den ska bli läsvänlig men man borde därför också vara försiktig med att kalla en historia för sann om den i grund och botten inte alls reflekterar den verkliga situationen. Om man inte klargör att merparten i boken är påhittad kan situationen lätt börja likna den som Lisa Marklunds bok ”Gömda” hamnade i. Där bildades två läger med en sida som stod på mannens sida och en annan som valde att fortsätta tro på berättelsen. Problemet med detta är att det ursprungliga ämnet i ”Gömda”, mäns våld mot kvinnor, lätt glöms bort i debatten och då kan boken förlora sitt syfte.
